ibland är en dröm det finaste man har

så matt, så matt, så matt, så matt, så jävla matt!
jag är så in i helvete trött på att leva mitt liv såhär, så jävla inrutat och äckligt.
jag vill leva, jag vill kunna känna att jag inte kan planera något eftersom det ändå alltid händer något sekunden innan. men det gör ju inte det?
jag jobbar, äter, sover.

jag lever inte.
jag fikar inte. jag shoppar inte. jag går inte på bio. jag umgås inte med mina fina vänner. jag myser inte framför tvn. jag kramas inte. jag skrattar inte på samma sätt längre.
jag saknar skolan, då man alltid hade fullt upp, slapp tänka på massa saker.

vad hände? vart förlorade jag mig själv?
jag brukade aldrig förlora