ibland är en dröm det finaste man har

vad jobbigt det känns när man riktigt känner att man sitter fast i samma rutiner.
jag menar, jag gör allting precis på samma sätt. hela mitt liv är ju så :s
ni förstår säkert inte hur jag menar men fan, jag blir ju så jävla frustrerad. jag vet inte vad fan det kommer bli av mitt liv!

det är ett tag kvar tills alla tester till polishögskolan och tills dess jobbar jag åt min pappa, och hur bra går det egentligen? vi gör ju ändå inget annat än att bråka jämt så jobbet blir ju rätt lidande av det speciellt eftersom jag aldrig vill vara hemma pga det.
jag spenderar all min tid hos daniel och jag förstör faktiskt för honom med. han är inte bra på att sköta skolan när jag är där och jag är fan skyldig till det.. iallafall till en stor del av det :( och det gör ont i mitt hjärta.
iofs.. nu kanske han ändå ska börja på skola i ludvika så det gör faktiskt ännu ondare i hjärtat. pallar seriöst inte att bara träffa honom på helger när jag är van vid att träffa honom minst 5 dagar i veckan! hur fan ska jag klara av det? - nej jag vill inte och jag blir så himla ledsen när jag tänker så.

men varför ska jag vara den som håller honom kvar? det är fan inte heller rättvist och jag har ingen rätt att kräva det eller ens tänka så.. jag vill inte förstöra någons liv såklart :)
men jag vill inte förlora honom heller.. åh, jobbiga äckliga jävla tankar men jag blir inte av med dom heller. dom ligger ju där i bakhuvudet och kommer fram såfort jag blir ensam bara en liten, liten stund.
och okej. ludvika tänker ni såklart, det är inte ens långt bort. nej, det är sant.
men när han går i skolan kan jag inte vara med honom och störa honom, så hur ska jag ens ha tid att träffa honom på veckodagarna? allt blir så himla krånligt bara.




nej, jag måste försöka sova.
men det kommer ju knappast gå, jag sover så äckligt dåligt när daniel inte ligger bredvid mig. det känns ju så sjukt tomt.
well, godnatt.