ibland är en dröm det finaste man har

so sick.
jag förstår inte? varför råkar man ut för samma sak hela tiden?
är det konstigt att man blir som man blir när man aldrig kan lita på någon för när man väl gör det så failar man och sen tar det så jävla lång tid tills man fungerar normalt igen.
och ja, det här är bara massa wain men jag vet inte vart jag ska "ventilera" mig annars. jag blir så jävla matt på både mig själv och på alla som beter sig såhär, som jag jämt ska råka ut för.
folk ska fan inte säga att jag har svårt att öppna mig för jag vet ju inget annat. jag vågar ju fan inte. och när jag väl gör det så skiter sig allt. jag har typ sex personer som jag har öppnat mig för och a, hur lätt var det?
jag lägger seriöst snart ner allting, jag orkar inte försöka hela tiden för det känns så jävla meningslöst bara.
vad gör jag för fel?






vad jag hoppas att du kan se mig nu
vad jag hoppas att du hör mig nu.

egentligen älskar du inte mig
och egentligen är det okej med mig
för jag älskar ingen alls
sånt där är slöseri med tid
och då slösar vi bort våra liv